Slutat skaka

iaf, hjärtklappningen är kvar. Vill fortfarande UT härifrån. Men har satt fast mig vid datorn, o springer till telefonen ibland för att be om ursäkt. Vet inte varifrån det kommer eller varför jag blir sån här. Känns som jag får skylla mig själv för det som inte sägs men det är det jag verkligen skulle vilja höra nu. Men som sagt. Får nog skylla mig själv. Trist att jag förstör för honom när han ska iväg för en gångs skull på egen hand. Men det hade ju varit kul att nån gång sen jag sa att jag inte skulle med få höra att det var trist, eller vill du att jag ska stanna hemma med, eller jag kommer att sakna dig, eller jag blir inte borta så länge eller nästan vad som helst men det har inte kommenterats alls. Det är ju inte så himla kul att vara hemma när de andra ska dit. Hade jag kunnat komma på nån som skulle vara barnvakt så hade jag följt med men vem ska jag fråga? Be mamma o pappa går inte för de har dels 20 mil, dels är de hos morbror som fyller 80 o det har jag ju vetat om väldigt länge. Kan ju inte be deras farmor o farfar för det känns ju galet. Sen finns det inte mer. Jo Lina, men det är ju så långt bort o hon har inte mått bra på länge, behöver nog den vila hon kan få. Finns inte en enda människa att be. Tyvärr. Framförallt hade det varit trevligt med ett sms där man säger "jag åker nu, hoppas ni får det skönt här hemma. Iaf sagt att han åker. Fast det är jag som har såna trista önskemål om att man säger hej o hej då till de man tycker om. Har försökt skärpa mig med det o struntat i det själv men det är nog mest mig själv som det är jobbigt för. Han skiter nog i vilket iaf. Fast just det är nog en bidragande orsak till att barnen tycker det är svårt ibland. Om nån inte ens säger hej, eller hejdå när man kommer eller går så undrar man ju om det är nån som bryr sig. I min värld iaf. O i deras värld med tror jag. Det märks på Linn ibland att hon blir konfunderad. Men det kanske ändras. Eller så vänjer de sig. Troligen det sista. Eller de har nog redan gjort det.

Undrar när hjärtat ska sluta banka? Det bultar fortfarande så jag kan höra det. Jag måste försöka få det att sluta tills jag ska visa mig för barnen igen. O få tårarna att sluta rinna. Som tur är har de varit nere i spelat spel ända sen vi kom hem så de har inte fattat vad som hänt. Jag har lust att ge mig en rejält stor spark i häcken. Fast jag tror inte det hade hjälpt. En örfil kanske? Eller plågat mig på nåt annat vis. Fast när jag mår så här är det ju inte bara jag som mår dåligt, antar att knodd i magen oxå mår konstigt så om inte annat borde jag hitta ett sätt för knodds skull. Var hittar jag det tro? Borde finnas en livsvägledning för alla idioter men det gör ju inte det tyvärr. Hade jag varit själv så hade jag antingen satt mig i bilen o KÖRT, det hjälper alltid. Eller så gått o lagt mig med täcket över huvudet o SOVIT eller stirrat i väggen eller vad som nu funkat tills jag var normal igen. Det brukar ta några timmar, eller gjorde förr iaf när det var mer frekvent med sånt här.

Vad är det för lev vi lever eg? Jag måste en dag ta tag i mitt liv, vad har jag som betyder nåt? Barn, ja. Hus, ja. Sambo, ja. Vovvar, ja. Vänner, nej. Jobb som är meningsfullt, nej. Ekonomi, nej. Jag är inte nöjd med mitt liv, det bara rullar på o jag hänger med. O det lär jag göra många år till. Eftersom jag är en lat o trist människa. LAT så in i helvete. Jag föraktar mig själv. Varje dag tänker jag att jag är en usel männsika. Hur bra kan det bli?

Nu bråkar barnen därnere så nu kommer de snart upp, troligen Ida om jag känner dem rätt... Måste sluta gråta. Måste. Måste. Det slutar lite sen forsar det igen. Jag vill vara själv. Jag vill stänga in mig nånstans o inte komma ut mer. Jag är trött men måste hela tiden.